Mitt mående blev allt värre och värre under tiden på hemmet jag blev placerad på av
Kommunen, jag hade nästan tappat allt hopp.
När äntligen telefonen ringde och pappa var i luren, han skulle komma med något väldigt positivt till mig att socialnämnden hade tagit hand om mitt ärende och skulle börja utreda min situation. Tänk att ett sånt litet hopp gjorde väldigt mycket den dagen, det var som att jag fick extra kraft att verkligen fortsätta kämpa ,
Det var min familjs önskan med att inte ge upp utan fortsätta kämpa,
Dem lova mig att dem aldrig någonsin skulle nöja sig med ett nej , för dem visste lika väl som jag att utvecklingsstörd det var jag inte, den diagnosen skulle inte få förstöra min väg till ett bättre liv.
Och jag skulle aldrig ha en diagnos som var felaktig på grund av att vården inte hade pengar till att skicka mig till rätt behandlingshem.
Han skulle inte ens få vara läkare, han hade förstört mycket i mitt liv men jag ville se till att ingen annan hamna i samma helvete som jag hade gjort.
Jag hade redan innan varit med om olika hemska trauman att sedan få detta med av en vård man skulle ha sitt största förtroende och hopp till var ett helvete både för mig och min familj.
Men något viktigt att tillägga är att kämpar glöden eller styrkan det skulle han aldrig kunna ta från mig . Jag ser han som en svag människa utan känslor , som ärligt kan gå hem från sitt jobb med ett leende på läpparna och tycka att han gjort något bra, faktum är den att han säkert inte är ett skit utan sin läkaredräkt.
Han kanske log det första leendet men jag skulle vara den sista som gjorde det av oss .

Min hand i din
Vi är ett och jag är trygg
Jag är trygg och du ler
Du ler och jag sjunger min sång
Till dig kommer jag när jag söker ro
Söker ro i en orolig värld
En orolig värld som vi lever i
Lever i dag i en värld av förändring
Förändring som kräver att jag måste tänka om
Tänker om till tankebroar som fungerar
Fungerar gör livet om jag lever det
Lever det så gott som jag kan
Jag kan mer än vad jag tror
Tror att din hand bär
Bär mina bördor och jag är fri
Fri från ångest fri att leva
Leva i glädje och lycka
Lyckan är här för att stanna
Stanna i mig i dig och de andra
Det är dem goda som vinner seger
Seger och jubelrop
Det är mina det är dina

Mina journaler fick vi till slut , både mamma och pappa läste igenom journalerna väldigt noga , och strök under det som skulle styrka min anmälan.
Mina föräldrar nöjde sig inte med ett nej, om pappa skulle ringa den högsta chefen inom vården gjorde han det min historia skulle bli hörd,
Och jag skulle få min rättvisa på något sätt skulle jag få den.
Pappa gav sig aldrig inte mamma i heller om dem så skulle sitta uppe hela natten så gjorde dem det,
Så länge mina föräldrar kämpa för mig , hade min själ blivit krossad totalt.
Jag hade tappat hoppet och kommunen hade redan satt mig på ett ställe där man inte kunde ha ett normalt samtal med någon , jag hade vi detta laget kommit från kliniken.
Kommunen hade satt mig på ett ställe jag inte Ens skulle vars på , tiden där fick mig att sluta hoppas på att jag skulle någonsin få ett normalt liv igen, detta var ett ställe man sällan kom i från när man väl hade blivit placerad där.
Jag hörde inte inte hemma här och jag kände mig maktlös och ensam.
Dessutom blev mitt mående allt sämre och sämre.
Efter någon månad anmälde pappa detta till socialnämnden, dem om någon måste alfall ta oss på allvar och hjälpa oss tyckte man allafall.

Det tog ungefär en vecks efter jag hade mitt möte på kliniken då jag faktiskt insåg att min dröm att friskna till min dröm om att äntligen få börja leva igen fick vänta.
Tydligen är en läkares och psykologs uttal mera värt än att inse fakta och kolla tjejen i ögonen och säga detta stämmer inte , hon är inte utvecklingsstörd det är något som inte stämmer ? Ingen gjorde det förutom min familj och ingen lyssna på dem inte landstinget inte ens kommunen , nej ett beslut är ett beslut och nu måste kommunen bestämma var du skall bli av.
Under denna perioden hade redan både jag och mina föräldrar anmält mitt fall till patientnämnden,
Jag kan väl säga såhär dem var inte mycket till hjälp faktiskt ,
Både min mamma och pappa hade påpekat flera gånger att utvecklingsstörd var jag inte jag hade ju för helvete gått kock skolan i 3 år med bra betyg, med den diagnosen jag hade fått mena min läkare att jag skulle ha 60 i IQ och inte ens kunna öppna en dörr eller ens kunna förstå om någon hade sakt titta på den tavlan Rebecca enligt hans utredning som gjordes på 3 timmar.
Men tack vare att en läkare är en läkare är ju hans ord och utredningar mer värda än allt annat.
Det sjuka av allt var att verksamhets chefen som godkänner dessa beslut till och med godkände det utan ens att träffa mig , min familj hade velat snacka med henne om det hur fan dem kunde ta ett sånt beslut och till och med godkänna en sådan diagnos utan ens att prata med mig eller min familj man kan säga att hon faktiskt vägra att ens lyssna eller ha något möte som min föräldrar önska att ha , enligt henne lita hon fullständigt på hennes läkares och psykologers beslut.
Bara det får mig att tänka på vilka brister den vården verkligen har.
Mina föräldrar krävde till slut alla mina journaler från tiden jag var inlagd, men något dem vägra att ge, bara det får ju en att ha fler misstankar ? För inom lag har man rätt till alla sina journaler.
Men till slut fick vi dem. Och det är i dem som dem gjorde bort sig riktigt!
Men det kommer jag skriva om mer senare i min berättelse.