Det känsliga hjärtat är öppet och sårbart, öppet för att uppleva, men också känsligt och skört om det inte skyddas av en styrka, som kan tillåta det att förbli öppet och levande, mottagligt och givande. Saknas denna hjärtats styrka blir skyddet ofta ett yttre skal, en mur som hindrar omvärlden från att trasa sönder hjärtat, lämna det tömt på blod, krossat?
Mitt hjärta har varit starkt, modigt, gått sin egen väg i en värld av anfall men vägrat bygga in sig bakom murar. Det har stått stolt och i orädsla, utstått en del lidande och blivit sårat, men aldrig gett upp. Värst har varit Ensamheten, den kalla. Och tillfälligt har jag ibland ifört mig rustning men alltid vantrivts inom dess hårda pansar.
Till slut lade jag bort vapnen och rustningen för gott, mötte rädslan och smärtan och bejakade det levande inom mig. Men ännu fanns en hårdhet kvar. Ensamhetens hårdhet. En kort stund var även den borta, men när kärlek förvandlades till en sjuårskamp på liv och död, så drog ensamhetens vinter in igen, trots att livsglädjens sol ännu sken svagt över den snötunga horisonten?
När du och jag nu tänder varandras solar, och värms i deras sken, så behövs inte längre hårdheten. Rustningen smälter bort, förtärs av glädjens och kärlekens strömmande tårar. Mjukheten kan finnas och vara trygg, öppen. Endast så kan det hela, sköra hjärtat finnas och vara till i all sin glädje: i samvaro, samspel och samklang. Med ett annat, av samma öppna skörhet och styrka, som kan stärka, glädja och befria det redan glada, starka och fria!
Må detta ljus spridas. Må det nå alla som kan ta det till sig. Må det glädja alla som lider i onödan.
Jag vet inte hur, men ljuset har nått mig. Det har nått dig. Det kan nå fler. Och även om det kommer att visa sig att det INTE kan det, så kommer försöket ändå att ha varit värt det. Det finns inget alternativ. Det gör verkligen inte det.